Ursprungligen publicerad på https://hangcheck.se/2020/07/08/en-flygdag-pa-monte-cucco/
Det är lördag i slutet av Juni.
Sedan vi kom hit på torsdag har det varit perfekt flygväder vilket inte har passerat obemärkt. Det kommer att bli gott om, framför allt italienska piloter som söker sig hit, somliga ända ifrån Rom, förutom många nyfikna.
Det är varmt, även idag.
Vi bor som vanligt på camping RIO VERDE, där Francesca och hennes syster Daniela sedan 40 år gör sitt bästa för att vi skall trivas, och det gör vi verkligen!
Rio Verde är ett av våra absoluta smultronställen dit vi gärna kommer igen, numera endast 2 timmar hemifrån.
Prognosen säger ”lätt vind från SV” , perfekt på Monte Cucco!
Efter en stadig frukost är vi på väg, tittar förbi landningsplatsen där vindpölsan ännu deppigt slokar och några morgonpigga Parapentare packar ihop efter ett första morgonflyg.
Landningen ligger på 450 m ASL, som ger 740 meters fallhöjd från starten.
En pitstop på det trevliga Cafeet-Pasticeria alldeles utanför Sigillo för en Cappuccino och en Cornetto con Crema är en bra början för en bra, avspänd flygdag.
Det är redan jättevarmt i dalen, trots att klockan endast passerat 11.00, termometern visar 30 grader!
Nästa stopp på den sligrande vägen uppför berget är den heliga källan med Krucifix och härligt, friskt källvatten där vi fyller våra dunkar. De kommer att behövas!
Längre upp på den 13 km långa, kurviga vägen med ett hav av honugssöt doftande Ginst är kornas populära mingelställe, tills den fina plätten är nedskiten och de byter till nästa gröna oas, lite längre uppför berget. De har den bästa, tänkbara tillvaro en ko kan önska sig!
I Monte Cuccos nationalpark finns inga staket, inga grindar, inga gärdsgårdar. Här lever djuren sitt fria liv, kalvar, diar sina små, dricker i källorna och betar bland gräs och örter.
Från tidig vår till sent på hösten då de fraktas ned till dalen och utfodras under vintern. Hästarna håller till längre upp, de lever på bergen året runt, tillsammans med en enda adopterad åsna som verkar lite deppig. Dessa djur är mörkbruna och söker sig gärna in i bokskogens svalka under dagens varmaste timmar.
Längst upp planar vägen ut, förbi Val Del Ranco där Albertos härbärge ”Da Tobia” ligger, samlingsplatsen för flygarna efter en lyckad dag. Vi är stammisar, även där sedan mera än 40 år. Alberto serverar jättegod, lokal mat som kokas på den vedeldade eldstaden som brinner oavbrutet från vår till höst. Hans jätteportioner av Tiramisu och Creme Catalan (min favorit) är värda en resa dit från långväga Sverige, bara de!
När vi passerat avtagsvägen till Val del Ranco börjar trafiken av nyfikna tätna och längre fram är vägen broderad med parkerade fordon längs sidorna, ända till startplatsen.
Det staffar sig att vara sen! Med självklar rätt kör vi fram till starten, lastar av våra pinaler och har tur: en parkeringslucka blir ledig, alldeles nära. Det gäller att slinka in snabbt, innan någon annan klämmer sig in.
På starten, 1200 meter över havet är det ännu skönt svalt, med en lätt vind som drar uppför berget.
Ett femtiotal vingar är redan riggade och klara alldeles vid starten, av dem ca. 10 Atos som föredrar uppställningsplatsen på baksidan, i lä av bilarna. Som vanligt väntar alla på en frivillig ”winddummy” innan det stora beslutet. Någon försöker men lyckas inte kurva upp. Det blir åter en lugn, fridfull men avvaktande stämning med mingel och fika.
Skärmflygara har lagt ut sina flygtyg längre söderut, på sin anvisade startplats, där backen sluttar brantare.
Några av dem har redan startat och plockat höjd, andra kommer med ett nödrop tillbaks och topplandar. Tiden är ännu inte mogen!
Jag hittar en bra plats och riggar min vinge omsorgsfullt. Efter att ha bombat ut igår på grund av för tidig start fikar Ulla och jag i gräset och pratar med de vi känner. Det blir nog inte stabilt förrän vid tvåtiden, såsom de gångna två dagarna.
Stämningen på starten är lugn och avspänd, som vanligt. Italienarna är gruppmänniskor som är mycket toleranta, vänliga och disciplinerade. Den stress och irritation som finns på en del ställen i Alperna existerar inte här! Det är gott om plats åt alla, både för att rigga upp vingen, starta och topplanda. Starten är en magnet för turisterna som nyfiket följer varje händelse, tar bilder, selfies och videosnuttar.
En lokal, liten tävling pågår: samtliga är toppless-moyes- vingar som har briefat för en liten triangel och ställer upp i rad för start när flera piloter lyckats skruva upp sig långt ovanför toppen av Monte Cucco- (450 m över starten), där små cumulus är på tillväxt.
De ca. 8 tävlingspiloter är alla i luften inom en kvart, skruvar rutinerat upp och drar sedan iväg till första Turnpoint.
Nu blir det full aktivitet bland piloterna på starten, men, som alltid här utan stress och trängsel. Det gäller att kunna invänta en go startblåsa för att ta sig upp.
En halvtimme senare står jag startberedd. Termiken är lite mera cyklisk och varar lite längre. Några extra steg i luften innan jag drar in landningsstället och stänger min ombonade sele. Efter lite startöverhöjnig skyndar jag mig söderut, mot ravinen, en ofta säker termikgenerator. Ingenting där, förutom det surmulna ljudet av sjunkvarnaren. Nu blir det bråttom att komma till mitt andra ”säkra kort” innan jag tappat alltför mycket höjd.
Jag passerar 50 meter under starten, drar min VB och pinnar på längs berget, med lite tveksamma glädjepip då och då, och javisst: precis där den skulle vara, där kullen framför utlöser finns den efterlängtade blåsan. Först trångt och ettrigt, med starka sjunk vid sidorna, sedan, längre upp jämnare, goare, tryggare, som tillåter platta, lugna svängar, ackompanjerad av varions musik.
Molnbasen ligger idag på 1200 meter över start.
Det är kallt häruppe, skönt med fleecejacka inunder och rånarluvan som värmer i nacken. Innan jag kryper in med händerna i mina Fairings anropar jag Ulla och meddelar stolt att jag fn. ligger högst av alla!
Med gott om höjd, trygga blåsor och bekvämt i selen blir det tid att njuta av det fantastiska panoramat, bergen i blått, långt borta, Fabriano, någon mil bort, bergskedjan som sträcker sig från starten en mil söderut, de trötta vindsnurrorna på nästa berg. Längst bort i söder Monte Subasio med staden Asissi. Det är den känslan som är så svårt att beskriva som gör vår sport så unik, friheten, glädjen att få flyga som en fågel! Att få släppa marklivet ett tag och färdas i en tredimensionell värld utan hinder.
En timma senare är de flesta i luften: Atosvingar med otroligt glid, metallisk glänsande toppless, kevlarförstärkt med racerfart, sportvingar som min, med kingpost som väl matchar att ta sig upp i blåsorna men förlorar höjd vid långa passager.
Som vanligt flyger idag alla väldisciplinerade, förutsägbara, håller väl undan. Blir det någon gång trångt, oförutsägbart så är det mest troligt en utländsk pilot som tror att i Italien är allt tillåtet!
Det tar ca. tre år av skolning för att få italiensk pilotlicens, med ett teoriprov som för ett privatflygcertifikat. Maurizio som har flygskolan på Villa Scirca nära landingen i dalen är en noggrann och mycket professionell instruktör. Det märks på de kunniga och duktiga piloterna som flyger här. De incidenter som ändå händer här orsakas framför allt av utländska piloter. Under skoltiden hinner eleverna växa in i gemenskapen, med faddrar som stöd. De flesta som flyger här känner varandra väl, flyger mycket och är säkra piloter, vilket väl syns vid de självklara spotlandningarna, både på toppen eller vid det sluttande fältet i dalen.
Efter att ha anropat Ulla för att få reda på förhållandena vid topplandningen, någon timme senare provar även jag min färdighet. Det blir en godtagbar landning, men lite långt bak, en ovana jag har, men inget att skryta över. Landningarna är fortfarande, efter alla år min svaga punkt, även om de oftast är ok, men utan den självsäkerhet som jag siktar på.
Ulla, min underbara Groupie kommer och håller i nosen medan jag snabbt bär bort vingen innan nästa pilot är i antågande!
Vi packar ihop, berättar om våra upplevelser, lastar bilen i milt kvällsljus och återvänder till vår stuga på Rio Verde.
Efter en livgivande dusch, fräscha kläder och en apperitivo är vi redo för kvällsmat.
Valet är svårt: stanna på campingen och äta en god pasta eller Pizza med tillhörande rött vin hos Francesca eller åka in till ”Villa Anita” i Sigillo och avnjuta den underbara Spagetti Scoglio? Luca som är kock och ägare flyger på dagarna tandem med turister, en jätteskicklig hängflygare, en riktig fena på att laga mat och en go kille, alltid glad och välkomnande.
Eller skall vi ta oss upp till Alberto’s (självklart är även Alberto hängflygare sedan många år-fattas bara) Da Tobia, uppe på berget? Det som mest lockar där är förstås Grigliata mista med rostade potatis och en fräsch sallad. Men det gäller att vara försiktigt och lämna lite välbehövlig plats för efterrätten som är grym! Deras Creme Catalan som den trevliga tjejen som serverar stolt själv tillverkar är helt enkelt oslagbar. Goare efterrätt finns inte, portionen är rejält tilltagen, och om man berättar för henne hur god den är försäkrar man sig därmed om en ännu större portion vid nästa besök.
Så, hur vi bestämde denna kväll blir vår hemlighet eftersom det ändå är ett hopplöst svårt val. Men, eftersom vi klokt nog stannar hela fyra dagar så hinner vi med dem alla!
Förstår ni nu varför vi så gärna åker till Monte Cucco, om och om igen? Sedan 40 år, och nyss hemkommen längtar jag redan till nästa besök.
Som tur är har vi ju bara två timmars bilresa dit.
Peter och Ulla Lutze
