Ursprungligen publicerad på https://hangcheck.se/2022/12/04/trikesafari-den-langa-resan-genom-landet-down-under/
Minnena är ännu starka och levande även om några av namnen i berättelsen kan blivit fel, chronologien är lite svävande och jag är osäker om några detaljer eftersom de flesta anteckningar försvunnit under åren.
Färgerna på fotografierna har bleknat med tiden och många vänner-även Dagge-har skingrats för vinden.
Det ligger en del nostalgi i att återberätta men min starka intention är att motivera dig att förverkliga dina drömmar. Välja, vad som är viktigt och genomföra det, satsa och vara beredd att ge upp annat istället.
Livet, varje dag är en värdefull gåva att förvalta väl.
Följ med på resan!
Peter, Amandola-November 2022
EN REJÄL SVÄNG TILL BRUDEN I PERTH
VM 1998 var slut och många goa gamla och nyfunna vänner rest hem eller vidare till nya mål.
Efter den intensiva, krävande perioden blev det tyst och ensligt i Outback’s oändliga vidder. Kvarlämnad skräp från tävlingen yrade omkring i vinden och påminde om den dynamiska tiden som varit, med stora utmaningar och extrema förhållanden.
Några få, lokala piloter återtog vinschbogsering i Len’s paddoc och drack öl tillsammans på puben i Parks.
En av våra två slitstarka bilar som ständigt gått överlastad i tusentals kilometer på dammiga vägar utan att svika oss skulle säljas till vrakpris.
Varken jag eller Dagge, min goda vän och assistent längtade tillbaka till mörker, vinter och rusk i Sverige. Vi började spåna: ”vi har jo triken, släpet och bilen. Kan vi inte ta en rejäl sväng, efter att ha harvad runt här i veckotal? En som flyger och en som kör bilen och utrustningen. Vi byts om. Campa längs vägen och se annat än plattlandet häromkring! ”
Det pirrade i kroppen, ett gott tecken! Dagge och jag kände varandra väl sedan många år och många spännande resor tillsammans. En klok och trygg vän att lita på i alla väder! Men, varthän? Själv sov jag inte mycket den natten, till AC:s monotona skrammel. Men Dagge var destå piggare när vi satt vid frukostens yogurth och muesli.
”Jag har ett spännande mål, en rejäl sväng. Du förstår, jag känner en go tjej sedan länge som vore kul att besöka. Hon har hälsad på flera gånger i Sverige, bott hos mig och skulle bli skitglad att se oss. Vi kan säkert slå ned våra bopålar hos henne ett tag! Jag kan ringa och fråga.” ” Det låter spännande. Var bor denna, din hjärter dam?” ” Det är en bit härifrån, i Perth!” ”Va? Perth, det är drygt 4000 km, en väg!” ”Jag vet, jag kunde köpa in mig i Triken med hälften, och vi delar kostnaderna och riskerna!” Ett sådant erbjudande gick inte att motstå! Efter en rejäl high five började vi genast att planera. Dagge ringde!
Jodå, vi var välkomna hemma hos henne och pappa. Det finns gott om plats i det rymliga huset.
”Hör av er när ni närmar er”. Dåså!
PÅ VÄG, DOWN UNDER. BÖRJAN PÅ EN LÅNG RESA
Några dagar senare, när den hårda, heta vinden äntligen lagd sig var vi på väg efter en blöt avskedskväll från goa vänner.
Vår plan var att först flyga söderut mot Melbourne, sedan vidare åt NV mot första anhalten hos flygarvännen Birgit, bosatt sedan många år i Adelaide. Vi är väl förberedda för den långa resan. Flygtrim i topp! Campingutrustning med thermarest-madrasser, sovsäckar, trangiakök, dunkar och förslitningsmaterial för triken, kläder för olika väderförhållanden, kartor, GPS, flygradio, telefoner och positiv förväntan för den kommande resan! Samt var sin vinge på taket. Det finns många spännande flygställen längs vägen!
Då, 1998 var Australien fortfarande ett mycket fritt och tolerant land utan de många inskränkningar, förordningar och förbud med -on the spot fine- som finns där idag. Att, som flying doctors landa på Highway och taxa in till något Road-house för att tanka och ta sig en rejäl Tucker var inget märkvärdigt och väckte knappt något uppseende. Idag skulle samma handling i bästa fall sluta med sjuhöga böter och indragen licens.
Efter en flott tvådagars tur med hjälp av nordliga vindar kom vi fram till Wagga-Wagga, en mindre stad av Borås storlek. Därefter korsade vi den mäktiga Murray River vid gränsen av NewSouth Wales och Victoria och vidare söderut till Geelong i utkanten av den stora staden Melboure. Äntligen såg vi återigen havet som med milda fläktar inbjöd till bad och några slappa dagar efter outbacks grymt heta och dammiga dagar med 52 grader som mest!
Det började blåsa upp oroväckande starkt från havet, en vind som efter några dagar ännu inte ville avta. Vi längtade vidare och bestämde att dra triken på vår kärra den underbart vackra Great Ocean Highway till Warammabol, förbi små pittoreska byar med vidunderlig utsikt över den vilda kusten nedanför.
Äntligen åter flygbart väder! Tidig start i kylig havsbris. Jag följer Dagge som kör nedanför i samma fart. Vi kommunicerar på radion och bestämmer nästa stop för att fylla bränsle och gemensam fika. 60-literstanken ger en flygtid på knappt 3 timmar med 20 minuters reserv.
Här uppifrån har jag fin utsikt på vägen nedanför och lätt att tima in landningen på vägen när inga bilar syns i närheten. Landskapet är dramatiskt vackert där havet bryter mot land. På kvällen söker vi oss till någon avskild parkering eller rastplats, binder ned vår flygmaskin mot marken med jordskruvar och linor, sätter upp vårt tält och lagar middag över eld eller trangiakök. VB. ( Victoria Bitter) ölen smakar gott även utan kylning. Det blir några stycken innan kropp och själ kommit till ro, solen sjunkit blodröd och stor och nattens alla ljud tagit vid. Dagens upplevelser sjunker sakta ned och trötthetens välbehag sprider sig varmt inombords.
Vi följer highway åt NV. Den löper mest i inlandet men nuddar kusten då och då med svalkande vind och vidunderlig utsikt.
En vecka senare är vi i Adelaide där vi packar ihop triken på kärran innan den stora, cirkelformade controllzonen tar vid.
HOS BIRGIT, UPP NORHT OCH EN GENIAL TANKE
Birgit som bor lite i utkanten av stan, i Torrens Park blir glad över vårt besök. Hon har en rymlig Condo, hörnlägenhet med utsikt mot flygplatsen i fjärran. Den blir ohyggligt varmt på eftermiddagarna när solen steker på från två håll. Hon tar ledigt några dagar från jobbet på sjukhuset, vi lämnar triken i tryggt förvar och åker tillsammans upp north, till hennes fritidsboende, en nedlagd farm i ingenstans, nära Snowtown!
Inte långt därifrån finns ett gott inlandsflygställe på BarnHill. Hennes Subaru 4×4 får slita hård på den obefintliga vägen upp som mest bär spår av vattnet som rusat nedför berget och tagit med sig allt löst under whet season!
Andra lokala piloter infinner sig, goa killar allesammans, layed back, vänliga och hjälpsamma. Jag och Dagge blev tillsagd att ta på kängor -vilka vi inte ägde- mot ormarna, långa byxor av samma skäl samt långärmad skjorta och bredbrättad hatt mot den grymma solen.
Vinden låg på fint denna dag, blandad med thermikblåsor som möjliggjorde långa, trivsamma flyg. Skönt att återigen känna friheten och tystnaden av hängflygning. Det funkade bra även utan Birgit’s orangefärgade thermikglasögon.
Nätterna i Birgits hus var svåra. Vi var ej vana vid attackerna av tusentals blodtörstiga mygg och fick inte en blund. Efter ett par sömnlösa nätter fann Dagge råd! ”Vi sätter upp tältet i sovrummet, så får vi vara ifred!”. En genial tanke som gav oss ostörd sömn framöver fast Birgit tittade förvånad på oss veklingar.
Längre fram visade oss Birgit även ett vackert kusthang, som Hammars Backar fast större med njutbar laminar vind hela dagen. Ett välbesökt ställe, även för långväga piloter. Kvällarna tillsammans på campingen varade tills långt in på natten. Med sexpack av öl och många rövarhistorier på en dialekt vi knappt begrep.
MELVIN, FLYGBOGSERKURS OCH DAMERNA VID BORDET BREDVID
Vi lärde känna en mycket trevlig flygare, Melvin ( om jag minns hans namn rätt) med stor farm och naturligvis egen flygpaddock. ”Kom och hälsa på några dagar så kan du lära mig flygbogsering under tiden” Why not?!
Det blev en kanonfin tid för oss alla! Melvins familj omslöt oss med vänlig, avspänd gästfrihet. Deras gård låg långt ifrån närmaste granne, med stora åkrar att bestyra, utan livestock.
Det blev aktiva dagar hos Melvin! Jag tog upp hela familjen i vår flygmaskin på utflykter, flygbogserade både honom och piloter från hans klubb, vi hjälpte till på farmen, grillade på kvällen, satt och pratade till långt in på natten. Livet i Sverige var mycket exotisk för dem, många frågor!
Melvin undrade: ”kan du inte ha en kurs i flygbogsering för några ungdomar i vår klubb?” ”Såklart jag kan”.
Det blev ett gäng på 8 rätt hyfsade unga piloter som deltog och det gick riktigt bra för de flesta. Alla fick 5 drag och ville fortsätta att ta behörigheten. När vår minikurs var slut ville de tillsammans bjuda mig och Dagge på middag i en lokal Pub. Det började med några öl som hjälpte till att få fart på konversationen. Jag frågade killen bredvid mig: ”har du någon festmö?” Han såg förlägen ut. ”Någon tjej som du håller ihop med?” ”Njej, men jag skulle gärna vilja träffa någon, fast det inte är så lätt!” Märkligt, på bordet intill satt ett helt gäng med tjejer och tjattrade uppsluppet. ”varför frågar du inte dem om de vill komma över och bjuda oss sällskap?” ”Nej, det går inte, dom kanske inte vill.” Det var enkelt att ta reda på. Jag reste mig och gick över till damerna. ”Det sitter några riktigt trevliga killar vid vårt bord som gärna skulle vilja träffa er. Kan ni inte komma över?”. Damerna var inte svårbedda. Efter lite generad fnitter kom de över till oss och tittade förväntansfullt, nyfikna på killarna.
De satt tillsammans ännu när Dagge och jag åkte hemåt genom den sammetssvarta natten!
Dagen innan avresan hjälpte jag Melvin att laga en stor plog som gått sönder. Melvin svetsade och jag höll bitarna ihop. Mitt i arbetet lyfte han visiret och tittade allvarligt på mig: ”Vad skulle du tycka om att bo här? Ta med dig din kvinna från Sverige, jag hjälper till med tillstånden, no problem! Jag tror vi skulle jobba bra ihop. Jag betalar bra och ni kan få ett litet hus för er själva. På fritiden kan vi flyga, jaga och åka till havet.
”Hmm! Det är verkligen ett lockande erbjudande! Jag trivs utomordentligt här och känner mig hedrat. Men du förstår, jag har mitt liv i Sverige och vi skulle nog känna oss rätt ensamt här med tiden.” ”Jo, jag förstår”. Välkommen hit när du tänkt på saken”. Han slog ned visiret och fortsatte sitt arbete men uppsluppenheten var borta när vi packade ihop oss för att fortsätta färden.
Birgits semester tog slut och för oss väntade den långa resan genom Nallarbor Plain, en sawannlik öken som sträcker sig över 2000 km, ända tills guldgrävardistriktet i West Australia.
Hemma hos henne plockade vi ihop våra prylar, kopplade släpet och planerade för den långa färden genom öken. Det blåste friskt men vi ville iväg. Resan till Perth och Dagges hjärter-dam hade ännu knappt börjad.
GENVÄG ÖVER ÖPPET HAV
Långsamt färdades vi norrut längs Gulf Saint Vincent till Port Wakefield när vinden långsamt avtog och vred mot väst. Där campade vi med vidunderlig utsikt över viken, med havets monotona, sövande brus på avstånd. Kommande morgon satte vi återigen ihop triken och gjorde den flygklar. Efter frukost start på en byväg intill, sedan följdes vi åt med god fart förbi Port Pirie. På Mount Remarkable blev det rådslag om färdvägen. Antingen följa Highway till Port Augusta tillsammans med följebilen eller ta genvägen över viken till Iron Knob, någon timma över öppet vatten.
Mannen vid tappen där vi tankade hade sin åsikt klar : ”with this one? Are you so stupid to try, don’t blaim me. There are lots of hungry Sharks down there just waiting for people like you. But, it’s your life!”
Vädret var fint. Inga vita gäss, så långt ögat når. Svag vind från syd. Jag bestämde mig för att prova!
Skruvade upp till 2500 meter och satte kurs mot Iron Knob medans Dagge tog bilvägen runt viken och över Port Augusta. Över sundet vred vinden mot väst, det gick segt fram i motvinden. Såg nästan inga båtar nedanför och försökte att inte tänka på vattenlandning.
Knappt två timmar senare landade jag nöjd vid Iron Knob och taxade in vid en ficka, reserverad för flying doctors.När Dagge kom, någon timma senare blev det gemensam tucker på Puben intill.
Nästa dag följde vi Highway västerut till Kimba. Sedan vidare till Kyancutta dit vi kom när solen redan stod lågt, stor och orange, lagom att hitta en plats för natten. Men inte ännu.
TVÅ VÄRLDAR SOM INTE MÖTS PÅ PUBBEN I INGENSTANS
Vid vägkorsningen, lite i ingenstans låg en bedagad Pub. Den läskade inbjudande med en kall landnigsöl efter dagens hetta. När vi förväntansfullt klev in möttes vi av stirrande blickar, inte direkt välkomnande. Det var ruffigt därinne, varmt och luktade surt av gammal öl och svett. Väggarna var ännu rätt beiga längre upp men med olika ton av brungrå längre ned. På väggfasta träbänkar satt små grupper ur urbefokningen, en del i slitet skick med ölpavor i handen. I mitten av det ödsliga rummet en stålrörsbur med lucka. Ovanför den skylten: no shirt, no shoes, no service! En bestämd herre innanför skötte utskänkningen mot förskottsbetalning. O.k. Det gäller att ta sedan, dit man kommer. ”Two VB, please”. Han såg generad på oss. ”Sorry Sir, you due not belong here. You picked the wrong entance. Just a moment”. Därefter tryckte han på en knapp, det ringde någonstans. Strax därpå öppnades en dörr i väggen av en välklädd kypare, ”This way, please”, som ledde oss till ett svalt, prydligt rum med bequäm träinredning, klädd med röd sammet. Härinne satt de välbeställda, här fanns både mat och dryck, och tillmötesgående. Vi blev anvisade ett bord och sjönk ned i mjuka stolar. Ur högtalarna lågmäld Countrymusik.
Det blev en robust måltid för oss båda, tillsammans med några kalla öl. Men den förväntade, sköna avspänningen ville inte infinna sig.
Nästa morgon reste vi vidare, mot Nullarbor’s oändliga vidder.
NULLRABOR’S OÄNDLIGA VIDDER
Från bilen sett är Nullarbor en ändlös, ensligt öken av grus, sand och några förtorkade buskar där Kangoroos söker skydd i middagshettan.
Vägen spikrakt, mil efter mil, endast bruten av ett RoadHouse var 150 km, där långtrådarna tankar och chaffisarna minglar över en Big Mac och Cola innan de återigen ensamma sitter vid ratten i timme efter timme, stirrar på vägen och på videofilmer för att hålla sig vaken. Hettan är grymt runt middagstid, värre ändå när vinden yr som en hårfläkt och dustdevils drar upp skräp, förtorkade buskar och sand medans de sopar landskapet.
Knappt någon bosättning mil efter mil men ändå skvallrar skyltar vid sidan av vägen, ibland en postlåda och ett spår in i vildmarken om mänskligt liv. Vid delar av ett ruttet trästaket en bit från vägen ett tiotal örnar, spetsade på pålarna gav mig gåshud. Ingen störra fågelvän här inte!
Från luften är bilden helt olika: plåtskul, ibland något farmhus med tillhörande vindsnurra och ett kuvertformad vattensamlingsområde, uppschaktad av bandtraktor, samt airstrip som en stjärna, pekandes i alla väderstreck, anlagda med vägskrapa.
Ibland, ytterst sällan, där marken sänker sig, en liten oas av grönt, några får eller getter. Även här, i denna grymma, ogästvänliga miljö finns människor och liv.
Medans propellern snurrar tryggt, timme efter timme undrar jag vad dessa människor lever av, vilken mening de ser med sin ensamma, hårda tillvaro och vad som fått dem att bosätta sig just här….
Dagarna flyter på. Ibland är vinden för hård och byigt för att tillåta flygning. Då packar vi ihop triken och drar efter bilen. Sitter stilla långa tider, försjunken i tankar, ser landskapet flyta förbi, mil efter mil, i avspänd harmoni med tillvaron, med oändlig distans till krav och måsten, i meditation i vår lilla skal av plåt, när tiden knappt längre existerar, utan önskan att någonsin komma fram.
Trafiken är glest! Någon långtradare eller road-train glittrar neonfärgad i fjärran, blir långsamt större och får konturer, drar dundrande förbi med stora lass av bräkande får eller styckegods, försvinner igen, som en hägring.
Ibland, sällan ser vi havet eller anar dess närhet, känner lukt av tång och salt, lite svalka i hettan.
Efter någon vecka en dag tankar vi på ett roadhouse efter att ha passerat Australiens längsta, spikraka väg, hela 150 km….
Inne på Puben, i svalkan dricker överviktiga roady’s öl i stora krus, skojar bullrande med varandra. En av dem så enormt stor att han kräver två stolar för att få plats med sin enorma bakdel. Undrar, hur han tar sig upp i styrhytten?
RUGGIGT NATTSVART VATTEN I COCKELBIDDY CAVE
På väggen en skylt om Cockelbiddy Cave, en stor sjö under jord. Hitintills är 60 km utforskade men ingen vet den verkliga storleken.
Dagge bli eld och lågor. ”Vad säger du om en liten badsemester? Visst låter det spännande?” Jag är sådär intresserad men, varför inte?
Vi får en liten handritad skiss i baren och ger oss av. Någon mil norrut skall det finnas ett spår in i vildmarken. Där skall vi svänga till vänster.
Sedan gäller det att hålla utkik efter en skylt och ett hål i marken. Vi hittar spåret, tror vi, som leder in i nowhere, ställer av släpet intill vägen och tar oss försiktigt fram med vår tunga bil för att inte fastna. Kilometer efter kilometer. Då och då kliver jag upp på biltaket för att kunna spana. Ser bara grus och sten, någon kaktus, så långt ögat når. Har vi tagit in på rätt spår? Skall vi vända? Kör vi fast här har vi problem, verkligen. Ännu någon kilometer bort äntligen en stor krater i marken, med träskylt utanför.
Tillträde på egen risk! Vi klättrar över stenblock, ned mot ett stort hål, som ett vakande öga. Tänder våra ficklampor och går vidare, allt längre in i mörkret, försiktigt för att inte bryta benen. Det börjar bli svalare med tiden, luktar unket. Plötsligt, vatten framför oss, helt overkligt, utan ände, sålångt ljusstrålen når. ”Jag vill bada”, förkunnar min kamrat. ”Ser du den lilla ö’n ute i mörkret, långt därborta? Om du lyser för mig så simmar jag dit.” Snart är han i vattnet och simmar rutinerad, med stora tag bort i mörktet. Det känns obehagligt, en kuslig känsla kryper över ryggraden. Efter en stund, långt borta hörs triumfen.” Jag är framme, ekar det. Häftigt! Skall bara vila lite sedan kommer jag tillbaka. Lys lite vid sidan om, så du inte bländar mig”, ropar han.
Det känns skönt när min färdkamrat återigen kravlar sig upp på stranden. ”Nu är det din tur! No chicken out! Kom igen, det är riktigt gott!”
Jag tvekar länge men hoppar sedan i och simmar bort i det saltbräckta vattnet mot den lilla ö’n, ledsagad av lampans strålar på vattnet. Undrar vad som gömmer sig under mig i mörkret? Sedan kolsvart och knäpptyst. ”Sätt på ljuset, din svikare”. Inget svar! Försöker simma tillbaks mot stranden men har helt förlorad orienteringen. ”Dagge, för fan!” Inte ett ljud. Plaskar i vattnet och försöker lyssna till vågskvalp mot stranden.
Kanske, snett bakom mig. Simmar ditåt. Dagge garvar och tänder ljuset, en bra bit bort, bakom mig. ”Nu blev du allt skraj?”
MÖTE MED MARTIN PÅ EUCLA INTERNATIONAL
Vi närmar oss Eucla efter drygt 1000 km av öken, Eucla vid havet, med Euca International Airport.
Eucla är en sliten liten stad i ingenstans, mitt i öknen, med slitna hus och plåttak, vattencisterner och jättebreda gator. Innerstan skvallrar om svunna tiders välstånd, hus med snickarglädje som solen, vinden och tidens tand gått hårt åt.
Stadens stolthet är Eucla International Airport, ett stenkast utanför bebyggelsen. Flygplatsen är en hub, ett viktigt nav som binder samman destinationerna Adelaide, Perth och Darwin. Välståndet från gulddistriktet som börjar 700 km längre västerut sträcker sig även hit. Främst genom stora, nya Pickup’s med V-8 motorer utanför enkla boenden. Samt en liten armada privatflygplan i hangarer och utanför, misshandlad av solen.
Eucla har som många flygplatser i Australien ett helt cirkelformad controllområde. Den sträcker sig (ca.) 100 km åt alla håll.
Jag närmade mig controllzonen och knappade in frequenzen.
Eucla control, Eucla control. This is Tango Victor 131, due you copy? Tango Victor, Eucla control, goe ahead!
Eucla control, Tango Victor at C3 on 2000 ft, requesting permisson to enter for landing at Eucla.
Tango Victor, permission granted. Raise to 3000 ft and proceed towards airport. Please report on approach, within 30 km ahead.
Eucla control, Tango victor, copy! Reporting 30 km ahead.
Det gick långsamt fram på grund av envis motvind när flygradion återigen vaknade till liv:
Tango Victor, Eucla Control, due you copy?
Ecla Control, Tango Victor!
Tango Victor, we are also having a liner from Perth, Ecco Bravo 749, approching equally. Why dont you call him, making up who will take first landing? His frequency is 123,46. Let us know your decision later.
Eucla Control, Tango Victor, copy that. Contacting Ecco Bravo 749 on 123,46.
Efter att ha knappat in 123,46 på radion anropade jag.
Ecco Bravo 749, this is Tango Victor 131, due you copy?
Tango Victor, Ecco Bravo, go ahead!
Ecco Bravo, we are approching equally. Would you like to land first?
Tango Victor, this is Martin on Ecco Bravo. Please, go ahead and report when you landed!
Ecco Bravo, Tango Victor, copy that, thank you. Will report after landing.
Under tiden flöt det torra landskapet långsamt förbi under mig, det gick segt i drygt 60 km/h mot vinden.
10-15 minuter senare pep radion åter till liv.
Tango Victor, Martin on Ecco Bravo. Due you copy?
Ecco Bravo, Peter on Tango Victor, copy!
Peter, have you landed yet?
Martin, i am still 35 km ahead of the airport.
Det blev tyst en stund, sedan:
Peter, woundering, are you an Ultralight?
Martin, confirme, i am an Ultralight!
Peter, understand. Please go ahead with your approch and landing. I go around the town for a while. The passengers use to like that!
Please report when you landed!
15 minuter senare hade jag parkerad utanför ankomsthallen med 737:an rätt framför, ovanför. Ur cockpitten vinkade Martin uppsluppen mot mig!
Såhär, 24 år senare vore det otänkbart att tornet överlåter landningsproceduren åt inkommande piloter. Men, detta var en annan tid, i ett land, ännu inte kuvad under byråkraters stålgrepp.
Vi passade på att smörja kråset på chineskrogen i stan – ett undantag bland myllret av snabbmatshak – hygglig vällagad men oljig, gigantiska portioner, omöjligt att äta upp, trots, eller på grund av åtskilliga Victoria Bitter.
AirBorne-triken som hitintills burit oss helt utan minsta missöde trots hetta och damm behövde periodisk översyn i skydd av flygplatshangaren. Den enda anmärkningen mot denna robusta maskin var och förblev även framöver att den var svårstartad. Vi hittade aldrig någon förklaring, varken i Australien eller senare i Europa, trots regelbunden service och många kloka och kunniga experter.
Eucla ligger vid en dramatisk kust. En lodrätt brant runt 50 meter hög som löper obruten hundratals kilometer. Tänk att hanga XC här!
FLYG TILLSAMMANS ÖVER ÖPPET VATTEN
Vi ville passa på med en flygrunda längs kusten tillsammans, innan highway återigen löper i inlandet, ända bort till Esperance vid Cape Erid.
Kul att återigen få flyga tillsammans och dela gemensamma upplevelser. Svag sydlig sjöbris gav extra lyft när vi lämnade den dammiga staden efter oss längs branten, med den djupblå Indiska Oceanens ändlösa vidder, endast hav hela vägen ned till Antarktis.
Vi blev djärvare och flög ut över havet några kilometer. Därute fanns något som väckt vår uppmärksamhet: Ett stort, hästskoformad vit skum som långsamt tycktes flyta mot kusten. Vågar vi oss ända dit ut? Här finns ingen som helst landning, ifall att. Motorn snurrade monotont, tryggt som alltid. Vi vågar! Motvinden-havsbrisen hade tilltagit, det gick segt framåt mot den mystiska hästskon medans kusten tycktes alltmera avlägset. Den rörde sig, ändrade form och storlek. Vi sjönk nyfiket ned mot vattnet. Där, inunder oss simmade hundratals delfiner (buttlenose?) i formation, med ett stort, myllrande fiskstim, instängd mellan sig , drev dem långsamt mot det grundare vattnet längs kusten. Vi följde deras jakt fascinerad en längre tid innan vi återvände mot trygghetens terra firma.
Resan gick vidare västerut. Över Balladonia till Norseman, drygt 750 km av öken. Men ändå inte! Allt fler bosättningar längs vägen och långt in i bushen, stengärdsgårdar, plättar av brungrön växtlighet, en del flockar av getter och får. Vinden, även långt i inlandet kändes inte längre så knastertorrt, lite svalare även på låg höjd, fuktigare, kanske en doft av havet. Återigen förundrades vi över människans robusthet, anpassning till även de mest karga och svåra förhållanden, att kunna skapa sig ett liv och kunna överleva av nästan ingenting.
Resan hade blivit till en daglig rutin nu med vägen, ändlöst lång tills den förlorar sig i fjärran som ledstjärna, fika invid vägen, sökandet av en skyddad plätt för natten där vi slog läger, brassade vår mat och tillsammans smälte dagens upplevelser innan vi trött av vind och sol kröp i sovsäckarna, medans söderns kors ovanför långsamt drog sin runda.
ÖVERVIKTIG PASSAGERARE BLAND SALTSJÖAR OCH NUGGETS
Norseman: Nu är vi i guldgruvedistriktet. De senaste dagarna har saltsjöarna blivit allt fler, skimrande i olika färger från röd, violett, grön, rosa till blått. Många av dem uttorkade med sitt metertjocka saltlager. En del av dem märkta som Air-strip.
Även flygplatsen i Norseman är anlagd på en stor, uttorkad saltsjö, med små äckliga turbulenser som stör inflygningen. Vår Trike väcker uppmärksamhet. En överviktig, nyfiken Aussi vill köpa den. Kontant! ”Har du Cert? Kan du flyga?” ” Nja, inte än. Men jag tänkte att det får ingå i köpet att du lär mig. Jag betalar bra!” Jag tycker att vi först tar en provrunda tillsammans, föreslår jag. ”Good idea”.
Det tar ett tag innan vi med gemensamma krafter fått baxat in den fete mannen. Ett under att han fick plats. Dagge satte på honom hjälm och kopplade intercom samt spände fast säkethetsbältet ( i maxläge), sedan taxade jag ut till banan, fick starttillstånd och gasade. Och gasade!
Insåg snart misstaget att erbjuda denna flygtur. Triken skuttade länge över den knaggliga saltskorpan innan den lite motvilligt och trögt lyfte, som ett flygande lokomotiv. Vi var hopplöst överlastade! Min passager önskade att bli flygen över hans hus för att hälsa på frugan och ta några kort från ovan.
Så långt kom vi inte! Efter att ha tjattrad flitigt i början av turen blev han nu allt tystare. Sedan stönade han: ”Flyg tillbaka, fort! Jag mår inte bra.” En uppmaning jag följde omedelbart. Vi hann knappt landa innan han, rätt vit i ansiktet skyndade sig att ta sv hjälmen och förvånansvärt vig krånglade sig ur sitsen utan att ens spräcka podden varefter han på vingliga ben tog kurs mot en bänk i närheten. Det blev ingen affär, men en 50:lapp i handen, helt i onödan!
I Norseman är salt ingen bristvara. Till och med golfbanan, 18 hål inalles är anlagd på en saltsjö. Närheten till guldgruvorna är påtagligt. Det luktar pengar även om husen är outback-enkla med plåttak, stor AC, en del med chanserad snickarglädje. Människorna här arbetar hårt i gruvan och tjänar mycket bra. En av deras månadslöner skulle räcka gott ett halvt år hemmavid. Man har behållit en enkel livsstil utan skryt och pondus. Mot vitskjortor och slips är man hälsosamt misstänksam. Även på Puben! Det är lätt att komma in i gemenskapen, iförd fritidskläder, även utan boots och bredbrättad hatt!
”Har ni kommit ända från New South Wales i en sådan låda. Ni är inte kloka”. Därpå en rejäl, vänskaplig dunk i ryggen och en stor öl på bordet. Vi får berätta om exotiska Sverige, hur snö känns, och de ljusa sommarnätterna. Och, om vi har träffat ABBA? ”Waterloo- ha ha”. Alla stämmer in och jinglar. ”WATERLOO……………”
Det är nära mellan människorna här, i denna utsatta avkrok, en närhet som lätt går förlorad i ett välbärgat, välordnat, tryggt samhälle där
människorna rår sig själva och själv är bäste dräng!
Utanför stan tornar enorma berg av grus upp sig och berättar om slitet i gruvan under jord.
Undrar vad dessa människor drömmer om. Vilka framtidsplaner de har. Om de, såsom vi längtar ut i världen? Jag frågar lite varsamt men får undvikande svar.
SNACKA OM KLÄTTERTRÄD
Dags att resa vidare. Här delar sig vägen. Mot Kalgoorlie i centrum av gulddistriktet mot norr och mot Esperance vid kusten, 200 km söderut. Vi valde självklart den sydliga vägen för vidare färd längs kusten mot Perth.
Landskapet ändrades dramatiskt. Öken gav vika för stora områden av eukalyptusträd, en del magnifika monster på över 75 meter.
Några av de allra största används som eldvaktsträd med en ringformad veranda på toppen.
De är försedda med armeringsjärn, inslagna i stammen som löper runt det mäktiga trädet uppåt i cirkelform, som en spiraltrappa. Självklart, skulle vi ta oss upp! Inget för den räddhågsne!
Det gäller att ta stora kliv uppåt till nästa järn medan man tar tag i järnet därefter. Och helst inte titta ned! Väl uppe i örnnästet i den svajande kronan belönades vi av en skön bris och vidsträckt utsikt. Den blev en give me fife efter den vådliga klättringen. Men, så var det ju nedstigningen som väntade. Den visade sig betydligt svårare och läskig. Att baklänges, nedåt sträcka på ett ben och söka efter nästa steg medan man bytte tag med händerna på de raspiga järnen visade sig vara en tröttsam utmaning innan vi hittat rytmen. De Aussie-brandvakter som klättrar här till vardags är säkert vigare än vi!
Det skogsklädda landskapet bjöd på få godtagbara landningar, den slingrande vägen med intensiv trafik var inget alternativ längre.
Vi valde att dra vidare ett tag med triken på släpet.
GRÖNSKA, VARDAGSLYX OCH BYLIV
Framöver avlöste nu små smucka byar varandra som mönstret i en tapet. Allt det goda fanns åter att tillgå som vi saknat och längtat efter sååå länge: ett cafe’ med riktigt gott kaffe och härligt doftande muffins. Restauranger med duk på borden, välklädda kypare och en meny som inte badade i gammal friterolja. Snabbköp med färska frukter och grönsaker samt goda ostar, yogurt och fullkornsbröd. En caravanpark med ändlöst varmvatten i duscharna. Glassaffärer, tehus, just name it! Livet i bushen har helt klart sina begränsningar.
Numera ändrades landskapet ständigt. Välskötta trädgårdar drog förbi, hus i pastellfärger, barn i skoluniform, på väg till skolan.
Vattenfyllda, porlande bäckar, gräs där får och kossor betade. Ungdomar på hike, till häst eller på Quadmotorcycklar. Homestay, B&B., små hotel, värdshus, lummiga parker med fontäner.
Resekostnaderna ökade proportionellt med utbudet av det goda livet efter att i veckotal endast bestått av bränsle, motorolja, öl och mat samt då och då en tucker på något ruffigt Roadhouse.
SNABBA KLIPP OCH KÄRLEKSFÖRSLAG I DENMARK
Efter en dag har vi passerat Ravensthorpe och kommit fram till den mellanstora staden Albany, längst ut på södra tippen av King Georg Sound. Därifrån är det bara ett stenkast på kustvägen västerut till den pittoreska lilla staden Denmark där vi rullade in på eftermiddagen, två dagar efter avresan från Esperance. Här stannar vi ett tag, det var vi direkt överens om. Inte för att namnet rörde nostalgiska känslor inom oss utan för den trevliga, avspända småstadsidyllen, där affärerna trängdes med cafeer och hantverksbutiker.
Vi ställde av vårt ekipage på en prydlig Caravanpark, alldeles utanför centrum och vandrade i skymningen efter välbehövlig uppfräschning och rena kläder långsamt nedför huvudgatan med tjusiga skyltfönster, som barn på julafton. Utanför en Barber-shop stannade Dagge tvärt.
”Skulle inte du klippa dig?” ”Jo, det har varit på tiden sedan länge, men det är ingen brådska, det är säkert redan stängt.” Min vän rycker i dörren som öppnas. Det är tomt därinne men upplyst. En ensam tjej håller på att städa. ”Har ni stängt?” ”Nej, kom in, välkommen, jag stänger när sista kunden är klar.” Hon leder mig fram till frisörstolen medans Dagge gör sig hemmastadd och kollar på välanvända motortidningar.
Min frisör rullar fram en liten vagn som hon baxar under min nacke. Därefter börjar hon tvätta mitt hår, schamponera, massera, det känns skönt och avslappnande. Hon är nyfiken: ”Where do you come from? Oh, Sweden, very exciting. I always wanted to go to Sweden! How long do you stay in Denmark? Only a fee days, no! You must stay much longer. There is plenty to see here around. Do you have family in Sweden, whife or kids?” Jag berättar ( ett misstag) att jag är skild och har girlfriend. Min frisör avslutar den njutbara behandlingen, torkar håret omsorgsfullt, kör undan vagnen och ser fundersamt på mig. ”My name is Linda but my friends call me Linn. What’s yours? Peter! Lovely to meet you, and welcome to Denmark. How do you want your hair cut? Short, o.k.!” Jag känner hennes överkropp hårt mot min rygg. Linn är händig med saxen,det klapprar och går undan. Hon jobbar koncentrerad sedan ger hon mig ett leende i spegeln. ”Do you think, i am pretty?” ” Lite förlägen svarar jag. ”You are a good looking lady!” Det borde jag inte sagd. I spegeln ser jag att Dagge myser medan Linn drar åt snaran. ”I’m also divorced, well almost. There are only some formalities left. Free as a bird! Would you like to see me for dinner? Tomorrow?” Saxens klapper tystnar. Det gäller att ta sig ur situationen med hedern i behåll. Jag tackar för det generösa erbjudandet och försöker med att vi har mycket att bestyra imorgon och att vi har en tid att passa i Perth. Lynn återupptar klippandet, finputsar lite, ser fundersamt åt mig i spegeln. ”Well, if you don’t fancy me, you know, i have a good friend, she is much better looking than I am, and she is also divorsed. I am sure, she would be interested. Would you like to see here?” Äntligen var jag färdigklippt. Linn lossade duken kring min hals och borstade omsorgsfullt bort håren. Det kändes befriande att komma loss och kunna retirera mot kassaapparaten. ”15 dollars, please” säger Linn och ler. ”See you soon”. Vi smiter ut i småstadens myller och är överens. Nu behöver vi en stor öl!
ISKALLT I PERTH
Efter att ha slappat och skämt bort oss i den pittoreska småstaden med dess stora utbud av mat och dryck samt vandrat lite i omgivningen styrde vi kosan mot Bunbury, förbi Manjimup, Bridgetown och Donnybrook. Min goe kamrat såg mer och mer fram emot återföreningen med sin vän och hjärtedam, ett civiliserad boende samt spänningen att komma till storstaden Perth, endast 300 km bort.
Vi bestämde att köra på.
Dagen efter närmade vi oss. Trafiken tätnade alltmera. Flotta bilar tog över efter pickuperna. Vilken skillnad! Från veckor av natur, ödsliga vidder och senare små byar öppnades nu landskapet mot en megastad med magnifik skyline, som en hägring, skyskrapor och stora motorvägar.
Dagge hade komunicerad vår ankomst. Vi var välkomna på torsdag eftermiddagen när hans vän jobbat färdigt! Med hjälp av GPS:en letade vi oss fram till det välskötta villaområdet på en kulle i utkanten av den stora staden. Hittade gatan strax innan rusningstrafiken tog i på allvar. Ingen hemma ännu. Vi baxade in släpet på drive-way och parkerade bilen utanför. Vårt luggslitna åk skvallrade om ett långt, hårt liv på dåliga vägar samt minimalt underhåll. Den skilde sig markant från de övriga moderna åken, rentvättade och polerade, inte en skråma. Staden nedanför blänkte, brusade och myllrade av liv och energi.
Något senare kom Dagge’s vän i en liten japansk bil. ”Hej, vad roligt att ni kom fram. Hur har resan varit? Vi kan prata senare. Ni förstår, jag har tennislektion om en halvtimma, sedan ett kort möte med en kompis, så jag behöver dra. Det kan eventuellt dra ut på tiden, kanske. Gör er hemmastadda sålänge. Det finns en pizzeria längre ned på gatan. See you”!
Det gick snabbt! Min kompis såg förvånad ut. ”Hmmm!” Jag höll inne med kommentarer och försökte pigga upp : ”Vad gott det blir med pizza!”
”Jo, det blir gott!” Vi hittade restaurangen, beställde var sin stor Pizza. Min favorit-vegetariana med köttfärsås, Dagge en egen favorit. Grabbade sedan några öl i kylet på ett litet snabbköp och drog hemåt.
Det doftade snart gott i det rymliga köket av kryddor och deg. Vi dukade fram och hann precis sätta oss ned när det rasslade i dörren och en man klev in. ”Oh, you are the sweeds?! Nice to meet you. I am here dad. Make yourself comfortable. I really like pizza, smells good and looks tasty. Därmed högg han utan omsvep några rejäla bitar av våra Pizzor samt en öl och drog sig tillbaka till vardagsrummet där vi strax hörde en soccermatch på TV.
Dagen därpå drog vi lite planlöst runt i den supermoderna, spacade storstaden, överväldigade efter veckorna i outback, det enkla livet nära naturen. Här fanns allt, verkligen allt man kunde drömma om av glitter, lyx och flärd. Och literstora, iskalla öl, så kalla att det sved mellan ögonen.
Ännu svalare än mottagandet vi fick vid ankomsten. Märkligt med en så supermodern megastad mitt i ingenstans!
Dagen efter, på lördag organiserade vår värdinna en tur tillsammans för att se på utvalda turistattraktioner.
Det blev Swan river, Swan bells, bells tower och Kings Park. Allt mycket välorganiserat och tillrättalagt, köer och biljetter, med guidade turer.
Själv kände jag mig aningen bortkommen, en lantis i stan som längtade tillbaka till naturen, ett enkelt, okonstlad liv, ryggdunkarna på Puben i outback av folk i arbetskläder och boots, med bredbrettad hatt och ändå bredare leenden. Utan inträdesbiljett och guidade turer!
Vi stannade ännu en dag, planerade för avresan, handlade och promenerade några timmar, bortanför villaområdet, i nästan orörd natur, bort dit stadens larm knappt nådde.
PÅ VÄG TILLBAKA
Tidigt måndag morgon kopplade vi släpet, slängde nycklarna till huset i brevlådan och rullade ut i den hektiska morgontrafiken, måna om att snabbt lämna stan bakom oss och återfå lugnet på landsbyggen.
”Var den bruden resan värd?” frågade jag min färdkamrat. ”Klart, hon var”, svarade Dagge. ”Tänk, vilken spännande resa vi gjort för att träffa henne! Och halva resan ligger ju ännu framför oss”!
Det är 24 år sedan nu men känns levande som igår.
Det är ”en rasande tur att vi lever, min vän” som Evert skaldar, men det är vi själva som sätter ramarna för vårt livs spännande resa!
Peter, Amandola, November 2022